Idag har det varit en konstig dag. Jag känner mig både glad men samtidigt ledsen.
I förmiddags fick jag ett sms av mamma " Det kommer spekulanter ikväll för att kolla på Knubbe. Hör av dig så fort du kan!". Mitt hjärta stannade nog för en hundradels sekund när jag hade läst färdigt. Visst det har ringt några som har varit intresserade av Knubbe men nu var det mer på riktigt liksom när de ville komma och se honom, redan ikväll! De var ifrån Finland och innan de kom till oss hade de vart och provridit 3 andra ponnyer idag. Jag var i chocktillstånd från det att de kom tills de åkte igen. De var nöjda med honom och var klart intresserade så det var roligt. Men samtidigt blev allt så verkligt nu när det kom folk och kollade på min ponny. Min ponny som jag har tagit hand om varje dag i mer än tre års tid. Känns så hemskt att han inte vet alls vad som kanske väntar honom. Hur grymt är det inte att sälja sin bästa vän? Jag kan inte förstå hur jag ska kunna se på hur någon annan leder in honom i en transport och åker iväg. Inte för att det här med Finskarna är en klar affär på ngt vis, men hur som helst så är det ju såhär det kommer bli någon dag här framöver och jag vet inte hur jag ska klara av det. Känns nästan som det kommer bli minst lika svårt att sälja Knubbe som det var att ta bort min förra ponny, Curry. Usch! Jag vet inte om jag kan göra det här.
P.S
Blev inget glatt inlägg det här heller, tyvärr.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar